Ser jag tjock ut i den hääär?

Hej! Att Ines skulle bli ett barn med Trotsperioder har vi vetat med all säkerhet sedan hon var 5månader. Det var då det vände, hon fick en vilja starkare än mammas och pappas och ingen kunde göra något åt det.
Nu är hon två. En liten lätt extra trotsig ålder sådär. Det ska inte ätas över huvudtaget, inte klä på sig, inte gå hem, inte gå ut, inte lösa den boken och inte titta på den kanalen. Då slänger hon sig på golvet, springer och gömmer sig, skriker högt och sprutar krokodiltårar.
Bästa medicinen för detta bedårande beteende är att vara bestämd och aldrig vika ner sig. Emanuel får ta sina fajter med efteråt brukar hon komma smygande fram och vilja kramas. Lääänge. Vi sitter och pratar lite om vad som gick fel, att mamma och pappa bestämmer och det känns ibland som att hon säger tack med sin lilla långkram.
Bästa känslan är när man hittar något som fungerar, man känner sig som en Gud helt enkelt. Fast hundra miljarder föräldrar redan gått igenom exakt detta med exakt samma taktik.

En annan utmaning står runt hörnet. Två barn på samma antal föräldrar. Vi firar detta med att köpa en ny, breeredare säng!

Hej då!